”Det är faktiskt upp till oss själva”

Det är lätt att ropa på utökade resurser och hänvisa till tidsbrist och rigida system. Men vad kan vi göra själva? Barn- och ungdomssamordnare Tania Nilsson ställer frågan och vill att vi ser möjligheterna och använder det egna handlingsutrymmet för att göra familjehemsvården bättre.

Hon har själv en uppväxt som familjehemsplacerad och utbildade sig så småningom till socionom. Hon är också en del av labbgruppen i satsningen Framtidens familjehemsvård som pågått under hösten.

– Det har blivit väldigt tydligt för mig under denna process att de familjehem vi faktiskt har behöver mycket mer stöd. Det har också blivit tydligt att det är något som familjehemshandläggarna inte har utrymme att fixa själva. Men möjligheten till det har vi – om vi bara släpper prestigen och samarbetar över gränserna lite bättre.

Hur menar du då?

– Jag vet inte om vi är låsta i ett arbetssätt eller i gamla tankesätt. Det känns som att vi har svårt att komma vidare. Är vi rädda för konflikter eller varför pratar vi inte ihop oss om detta? Det spelar ju ingen roll hur bra och fin vår reklam är för att hitta nya familjehem om vi inte kan behålla de vi redan har.

Men är det inte sant att arbetsbelastningen är för hög?

– Jag hävdar att den största anledningen till att vi inte har tid är att vi behöver släcka bränder hela tiden. Om vi istället förebygger bränderna genom att ta oss tiden för dialog så slipper vi detta Moment 22.

Många menar att de har försökt…

– Försök igen. Om du fått nej vid ett tidigare tillfälle så är det inte samma sak som att det inte går att hitta en öppning nästa gång. Det kommer aldrig spela någon roll hur många miljoner vi får om vi inte kan se bortom arbetsbeskrivningar och tidigare motgångar för att samarbeta över gränserna nu.

Vill du berätta om din uppväxt och vad som sedan ledde dig in på spåret att bli socionom?

– Jag blev placerad hos min moster när jag var ett år. Då bodde jag så gott som där redan eftersom min mamma var blandmissbrukare och min pappa alkoholist. Moster mådde inte heller så bra. Hon var periodare och väldigt mörk och slö under de nyktra perioderna. Jag minns känslan av att alltid vara på helspänn och försöka ha koll på henne så att hon inte skulle skada sig själv. Jag minns också nattliga resor till min mamma då vi behövde ingripa i fylleslagsmål. Några gånger blev mamma så svårt skadad att hon fick ligga på intensiven. Men hon återvände till pojkvännen som slog henne, gång på gång.

För att hålla sig uppe hade Tania en plan. Att flytta hemifrån och rädda mamman från misären när hon fyllde 18.

–  När jag var 14 gick mamma bort i lunginflammation. Då tappade jag det totalt. Jag gav upp. Jag hade det kämpigt hemma, kämpigt i skolan och inget mål kvar i livet. Jag såg ingen anledning att anstränga mig mer. Det var ju ändå skit samma. Jag upplevde det som att jag ville hämnas på någon. Livet var liksom för orättvist.

När det var dags för gymnasiet kom en ny vändning.

– Det var som att det var antingen eller. Nu ville jag satsa på att ta studenten och bli något. ”Jag ska fasen visa dem”, tänkte jag. Jag var fortfarande arg men märkte att det var enklare att sköta sig, då slapp jag alla jobbiga möten med soc, lärare och att få mer skit hemifrån. Jag började klä mig strikt i kostym, gick med i första hjälpen-grupper och deltog i nattvandring. Var det något bråk så ingrep jag och ställde till rätta.

Dåligt sällskap

Men Tania hamnade också bland fel folk. Det kriminella gänget erbjöd gemenskap, sammanhang och ställde upp i vått och torrt.

– Jag hade en känsla av att de genuint brydde sig om mig och att om något skulle hända så hade jag back-up. Jag blev störtförälskad i en kille i gänget och det höll ungefär ett år. Sen tog han sig loss och lämnade allt, inklusive mig. Det var jobbigt men bra.

Tania började arbeta som undersköterska, träffade sin man och fick barn. Efter några år pockade den gamla drömmen på om att ”bli något”.

– När jag växte upp ville jag bli som min soc-sekreterare. Även om jag inte hade det så bra hemma så bidrog hon ändå till att jag kunde hålla ut. Det var något med henne… jag litade på henne. Att min omgivning kunde få höra ”å nej nu ska jag träffa soc-kärringen igen”, är bara något man säger. Jag kände att hon brydde sig. Det var jätteviktigt.

Att använda den personliga erfarenheten i jobbet 

Efter socionomexamen hamnade Tania på en SIS-institution för tonårsflickor.

– Jag kunde förstå deras frustration över att inte få komma hem. Samtidigt har jag vetskap om att man alltid kan göra något åt det egna beteendet, oavsett bakgrund. Jag höll många samtal som de inte var vana vid. Som: ”Jag förstår att du mår dåligt men du är så pass gammal att du kan bestämma dig för hur du vill straffa världen. Du kan visa att du är bättre än vad någon säger. Du behöver bara bestämma dig. Ingen kommer göra det åt dig.” Den typen av samtal gav dem energi till att börja fundera över alternativen.

Det har varit en balansgång för Tania att prata om sin erfarenhet som placerad. Att använda sig av den men hålla det på neutral nivå.

– Som utredare har jag kunskapen och förståelsen men kan ibland sakna känslomässigt tålamod med vissa tonåringar. Jag går inte in i deras ångest och slår på stora trumman. I mina öron låter det ibland som rena lyxlivet. Då får jag ta ett steg tillbaka. Det kan handla om helt normala konflikter som att få bestämma sina tider själv, att bråka om att få komma hem senare. Det känns lite taffligt att vilja bli placerad för det, som om det skulle bli bättre någon annanstans och att andra vuxna inte ställer krav. Sen finns det andra fall där jag har ett längre perspektiv och är jättenoga med att besluten inte bara tas utifrån här och nu och något år framåt utan att vi är medvetna om att det vi gör nu blir ett frö som påverkar denna människa som 25-åring, som 35-åring, på sin första anställningsintervju, när hon får barn, ja i allt framåt.

Hon menar att det handlar om möjligheten att kunna skapa en självbild och att få ha några fina minnen med sig in i vuxenlivet.

– När jag sitter på middagar med min mans släkt är det en massa historier och gemensamma minnen som ”då när pappa fick en fiskekrok i ögonbrynet” eller ”minns du den där konstige kompisen som alltid skulle…” Mina barn vet många saker om sin pappa men har inget de kan säga om mig mer än: ”Min mamma  hade två mammor”. Resten är för svart för att berätta.

Numera har vi systemet att familjehemmen skriver dagbok åt barnen. Tar foton, skriver ner egenskaper barnet hade som bebis och följer händelser på fritiden och i skolan.

– Ja, det är jättefint. Saker som vem barnet liknade när hon gestikulerade sådär, att hon var bra på matte och tyckte om att måla, att hon alltid ville sitta i morfars knä för han hade choklad i bröstfickan… Om man inte har dessa historier med sig kan man bli ganska vilsen. Dessa små saker gör skillnad ett liv framåt för ett barn i kaos.

Hur kommer vi vidare nu då?

– Familjehemmen behöver mer stöd. Vi behöver vara mer öppna för att fixa det stödet. Det är de många små sakerna vi gör annorlunda från och med nu som kommer skapa förändringen, säger Tania Nilsson.

Text: Pernilla Gudmundsson