Hur går det?
Nu har satsningen ”Framtidens familjehemsvård” haft sin andra omgång träffar och vi fortsätter ivrigt fråga labbgruppsdeltagarna hur det går. Möt Martin Zeidan, Särskilt kvalificerad kontaktperson (SKKP) och Anna-Maria Achlatlis, familjebehandlare.
Hallå där, Martin Zeidan!
Vem är du och varför är du med i labbgruppen för ”Framtidens familjehem”?
– Jag heter Martin, är 32 år, född och uppvuxen i Helsingborg. Jag har alltid försökt vara delaktig för att få vara med och påverka. Min resa började när jag var 20 år och ringde till SIS för att få komma på jobbintervju som behandlingsassistent. Jag fick höra att jag var för ung men jag tjatade. Jag tror jag ringde sju gånger. Till sist blev det intervju och jag fick jobbet – som yngst i landet. Därefter har jag alltid jobbat med människor på olika sätt – på HVB-hem, på statliga institutioner, med ensamkommande, med dem som inte klarat skolan så bra och hamnat snett, på Migrationsverkens förvar… Jag har velat förstå helheten i arbetet med människor. När jag som SKKP deltog i Inhabithon under H22 och träffade medarbetare från SOF fick jag frågan om jag ville vara med i projektet Framtidens familjehemsvård. Självklart ville jag det.
Varifrån kommer ditt engagemang?
– Det handlar från början om mitt eget identitetssökande. Mina föräldrar är från Palestina. När jag var 17 år hade jag mitt första ordentliga samtal med min pappa. Han sa: ”du har tillgång till två världar. Plocka det bästa från båda och skapa din egen.” Först därefter landade jag i min egen identitet. Jag slutade försöka passa in utan började lära känna mig själv och bygga på mitt eget. I den processen växte det fram en passion som bland annat ledde till att jag för fyra år sedan var med och startade en ideell förening. Det har blivit mer än ett arbete och något man gör – det har blivit vem jag är. Men det har också inneburit att jag ser bristerna i många av samhällets system. Ofta har vi mer fokus på allt det organisatoriska och glömmer dem vi jobbar för. Det fick mig att lämna alla jobb med myndigheter. Jag ville bli familjehem själv och har varit det nu i tre år vid sidan av allt annat.
Hur har det varit hittills i projektet?
– Det har varit superintressant och väldigt ögonöppnande för mig. Både privat och i mitt uppdrag som familjehem. Det har faktiskt förändrat min syn på socialtjänsten och hur ni arbetar. Jag har fått syn på vilket stort engagemang det finns och se människorna bakom myndigheten, att lyssna in och förstå er verklighet men också inse behovet av att denna satsning görs just nu.
Varför behövs denna satsning?
– Vi som jobbar med socialt arbete är väldigt belastade. Nu får vi en möjlighet att lyfta våra tankar och upplevelser för att effektivisera och höja kvaliteten. Jag gillar att man får med så många olika perspektiv, från olika människor som förstår sina egna roller väldigt bra. Det blir som en röd tråd genom hela processen.
Under dag två jobbade ni i grupper med fokus utifrån barnets, förälderns respektive familjehemmens perspektiv. Vad kom fram till i er grupp (Familjehem)?
– Det är lite rörigt just nu. Men det känns att vi är på väg någonstans. Vi har intervjuat människor som är på olika ställen i processen om deras upplevelser. Det är bra att vi delar upp i olika perspektiv för att sammantaget få en bättre förståelse för hur det funkar. Hur kan de olika perspektiven mötas? Jag har nog mest tänkt utifrån familjehemsperspektivet och barnperspektivet tidigare. Men nu ser jag lite mer av föräldrarnas situation. Allt är väldigt komplext och jag förstår inte alltid processen. Vi försöker nu lyfta på alla lock och mycket kommer till ytan. Så… även om det känns som kaos nu så är det i alla fall ett synligt kaos. Allt ska fram! Det intressanta är att när man är i ett stadium av sökande utåt så vänds till slut alla frågor inåt en själv. Svaren ligger ofta väldigt djupt inom oss själva.
Vi har varit igång med projektet en dryg månad nu. Förra omgången uttryckte många att det var mycket tungt som kom upp till ytan. Hur känns det nu?
Anna-Maria Achlatlis, familjebehandlare på familjehemsenheten:
– Jag tycker det känns exalterande. Dels för att vi har möjligheten att gå igenom hela processen och verkligen tänka till ordentligt kring de olika delarna – både det mer utmanande men också det positiva. Komplexiteten runt ett familjehemsplacerat barn är väldigt stor. Det handlar om några av de mest utsatta barnen vi har i samhället. Så även om det är tungt så är det vi försöker komma åt något av det viktigaste vi kan göra.
Är vi något på spåren?
– Det finns farhågor om att en satsning som denna inte kommer verkställas i våra dagliga jobb. Jag vill tänka annorlunda kring detta. Vi är mitt i en process som känns gedigen. Men vi behöver ha tålamod för det är just en process. Det tar tid att utveckla det som behövs och bibehålla och förstärka det som redan fungerar. Samtidigt behöver allt detta förankras högre upp i förvaltningen. Min förhoppning är att det längre fram blir fler från förvaltningen som engagerar sig och att vi börjar samarbeta över hela landet. Att vi kan se över och dela goda erfarenheter så att familjehemsvården blir mer enhetlig och rättssäker för våra barn.
Vad gjorde ni i labbgruppen på förra träffen?
– Vi gjorde den första sammanställningen utifrån de workshoppar och intervjuer vi haft de senaste veckorna utifrån olika perspektiv. Jag var med i den grupp som handlade om barnets perspektiv. Vi följde barnets resa genom verksamheten – före, under och efter en placering. Det blev väldigt tydligt det vi redan vet… om sårbarheten hos barnet. Känslan av att vara maktlös och ständigt känna sig delad i relation till både professionella och andra vuxna. Hur viktigt det är att vi hela tiden förankrar, är tydliga och trygga gentemot barnet oavsett var i processen vi befinner oss.
Vad händer härnäst?
– .Vi fortsätter med workshoppar och forskar vidare kring vilka metoder som är bäst att använda för att få syn på barnets verkliga behov. Vad behöver förstärkas och läggas till i vårt förhållningssätt gentemot barnen så att vi håller en hög kvalitet i mötet med dessa barn? Många kollegor från olika håll i huset kommer till mig och vill delge sina erfarenheter. Detta berör så många av oss. Jag är så glad att engagemanget finns och för mig bevisar det att hjärtat verkligen är med i vår organisation.