Satsningen ”Framtidens familjehemsvård” – möt processledaren

Hej Elin Engström!

Det har varit en intensiv höst med många träffar, workshoppar och utforskande mellan dessa tillfällen. Hade du någon aning om vad du gav dig in på?

– Jag fick såklart input innan vi startade men min kunskap om familjehemsvård var inte större än att jag visste att det är något av det mest känsliga man kan arbeta med. Att tvångsomhänderta ett barn är ett allvarligt ingrepp i en människas liv. Jag visste också att det fanns en projekttrötthet och farhågor om ännu ett projekt som blir ett tomtebloss. Min pirrighet låg helt klart i att kunna bemöta det ärligt och skapa en process som upplevs meningsfull och utvecklande – det här är inget man löser på en kafferast. Som processledare är det viktigt för mig att inte komma in med en attityd av att ha svaren. Tvärtom – min roll är att skapa en trygg plats för andra att berätta hur de upplever sin vardag och sätta upp former där de olika perspektiven kan mötas. Och därifrån prova vad vi kan förändra.

Vad möttes du av initialt?

– Smärta i alla led och hos alla involverade parter. Ett lidande över att inte kunna möta de behov man ser. På den nivån att man till och med undviker att fråga vad personen behöver – när man vet att man ändå inte kommer kunna tillgodose behoven. De mekanismer som aktiveras i den smärtan drabbade mig verkligen. På första träffen, då hela enheten deltog, berättade också Jesper Jörtsö från föreningen Knas hemma sin historia som familjehemsplacerad. Det ramade in komplexiteten direkt. Att familjehemmet innebar en slags fysisk trygghet men där frånvaron av villkorslös kärlek skapade frågan ”är jag inte värdig kärlek?” Att få kontakt med den motsättningen var viktig för mig. Det finns inga enkla svar här och det behöver vi förhålla oss till.

Hur kom ni vidare?

– Tillsammans med hela enheten pratade vi om upplevda handlingsutrymmen och att kunna bemöta behov, vi delade erfarenheter och undersökte vilka frågor vi behöver närma oss. Med hjälp av Jespers berättelse hamnade vi i existentiella frågor som ”vad är kärlek?” Och vilka behov kan vi faktiskt tillgodose? Därefter jobbade labbgruppen med att ta fram frågeställningar som vi kunde utgå från i möte med barn, föräldrar och familjehem. En utmaning för mig i den fasen är att kunna kommunicera processen. När man inte varit i något liknande kan det vara svårt att föreställa sig. Och att vara i öppna samtal med andra perspektiv kan upplevas läskigt.

Vad har varit labbgruppens uppdrag?

– Att skapa ett material där de olika perspektivens upplevelser vävs ihop till en större bild och försöka få syn på vilka förutsättningar, dynamiker och tankemodeller som är i omlopp i systemet. Samtidigt som vi letade efter barn, föräldrar och familjehem från Helsingborg att intervjua så började vi med att samla in material från andra håll. Genom föreningen Knas hemma, forskningsrapporter från Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och material som enheten producerat från föräldrarnas och familjehemmens perspektiv. Vi träffade olika parter inom förvaltningen och satte igång en workshop-serie med familjehem. Under andra labbgruppsmötet jobbade vi i mindre arbetsgrupper och försökte se vad som händer innan, under och efter placering för varje perspektiv – barnet, föräldern, familjehemmet.

Har ni sett några återkommande mönster?

– Gemensamt för alla perspektiv – barnet, föräldern, familjehemmet – är att man upplever att man får för lite information eller information som man inte kan ta till sig. Inte sällan (även nationellt) upplever barnen att de inte alltid vet varför de ska flytta eller ens vilka de ska bo med. Familjehemmen upplever brist på kunskap om barnet och upplever sig också dåligt rustade att möta barn med trauman. Föräldrarna upplever sig avskurna. Ur medarbetarens perspektiv finns det en känsla av maktlöshet i förhållande till sitt handlingsutrymme. Arbetets komplexa natur gör att man egentligen behöver fungera som en slags stigfinnare för att kunna möta behov men organisationen upplevs inte flexibel nog, vilket kan skava i det vardagliga arbetet. Tillsammans med medarbetare har vi forskat djupare i medkänslans pris – att befinna sig i spänningsfältet av att behöva ”stänga av” sig själv för att klara av den smärta man möter och samtidigt vara öppen och ha tillgång till sig själv för att kunna göra ett bra jobb och se öppningar eller tillstymmelser till förändringar att bygga vidare på.

I mitten på hösten deltog hela enheten igen under ett internat. Labbgruppen fick då möjlighet att ta del av fler erfarenheter från den stora gruppen.

– Precis, det här var vårt tredje labbgruppsmöte. Vi utgick från en modell som vi format i labbgruppen och som kommit att bli central för att kunna prata om varje ärendes unika behov. Det är en fyrfältare där ena axeln beskriver förälderns resa från förnekelse till acceptans av att vara förälder på avstånd. Och på andra axeln familjehemmets förmåga att vara öppen eller stängd mot föräldern. Modellen handlar om att kunna diskutera vilka förutsättningar föräldern, familjehemmet och socialtjänsten har för att samspela och tillsammans möta barnets behov. Vad behöver föräldrar för att ta sig till acceptans och familjehem för att kunna vara öppna? Och vilken roll har socialtjänsten för att stötta de olika parterna att kunna se och lyssna på varandra – och framför allt barnet. Barn upplever inte sällan att parterna drar åt olika håll och hamnar då i lojalitetskonflikter.

”Att bli bemött i det stadiet jag befinner mig i”

Dagen före internatet hade några från gruppen haft intervjuer med ungdomar som varit placerade. I slutet av samtalet reflekterade de över vad barnets bästa är. En ungdom sa: ”Att bli bemött i det stadiet jag befinner mig”.

– Med de olika erfarenheterna från fyrfältaren diskuterade vi hur vi förstår barnets bästa i olika situationer och vad det innebär i de interaktioner som sker i vardagen.

Före jul träffades labbgruppen en fjärde gång och började skissa på en översiktlig karta för att kunna överblicka vilka konsekvenser det kan få i ena änden om vi gör förändringar i den andra.

– Vi försökte alltså knyta ihop perspektiven och skapa en slags syntes tillsammans. Vi tog också fram frön till idéer som vi presenterade både för labbets styrgrupp och de som leder processen i förvaltningen. Labbgrupen uttryckte också en önskan om att få fortsätta under våren för att kunna testa dessa idéer.

Var står vi nu?

– Jag uppfattar att labbdeltagarna upplevt vår process som en växtzon och att de vill fortsätta. Och glädjande nog får vi göra det med en lite lugnare process för testande under hela 2023. Många har sagt att de vuxit både i sin yrkesroll och som människor och att de fått tag i en nyfikenhet och större engagemang i sig själv. Om man vill skapa förflyttningar och förändring är det avgörande nycklar.

Ja, hur går vi vidare?

– Nu ska vi använda vår utökade systemförståelse och testa i våra olika handlingsutrymmen. Vad kan vi utforska i de interaktioner vi har med barn, föräldrar och familjehem och lära av varandras upptäckter? Hur kan vi till exempel prototypa nya handledningsformer för familjehem? Hur minskar vi barnets upplevelse av lojalitetskonflikter? Att vara i testande handlar också om att bygga upp sin förmåga att uppmärksamma vad det vi gör skapar för effekter. Samtidigt som vi kör vidare med att väva ihop labbgruppens lärande med hela familjehemsenhetens lärande, så löper processen på och skapar en fin väv tillsammans – där har vi en plats att ställa frågor som berör organisationen som helhet. Det kommer absolut att bli en utmaning att orka hålla uppe allt detta men det är också därför det är så viktigt att vi fortsätter träffas och hjälpa varandra i våra reflektioner. Att vi vågar ifrågasätta våra egna sanningar och att vi fortsätter bygga lärandet med örat mot marken, säger Elin Engström.

Läs tidigare nyheter om projektet Framtidens familjehemsvård här:

https://intranat.helsingborg.se/sof/nyheter/satsningen-framtidens-familjehemsvard-ar-igang/

https://intranat.helsingborg.se/sof/nyheter/framtidens-familjehemsvard-fortsattningen/

https://intranat.helsingborg.se/sof/nyheter/det-ar-faktiskt-upp-till-oss-sjalva/

FAKTA Framtidens familjehemsvård

Satsningen startade hösten-22 med avsikt att möta barnens behov bättre i familjehemsvården. Labbgruppen som nämns består av medarbetare från familjehemsenheten och nyckelpersoner inom förvaltningen såväl som externa personer som på olika sätt jobbar med barn och unga.

Processen bygger på tjänstedesign och systemisk design där det grundläggande förhållningssättet är att lyssna på olika perspektiv, att reflektera och testa.

Tjänstedesign handlar om att förstå behov och utveckla insatser tillsammans med invånaren. Systemisk design (och systemlärande labb) handlar om att också försöka få syn på dynamiken och vilka tankemodeller som är i omlopp i det system våra insatser verkar i.

– Processen leder oss till att både zooma in och ut och samtidigt bejaka sig själv – vilken position har jag i det system jag är en del av och hur påverkas jag? Vi kallar det att öka sin systemförståelse för hur olika delar (som till exempel arbetsrelationer, resurser, lagutrymmen, uppdrag, tankemodeller med mera) hänger ihop och påverkar varandra. Tanken är att med en ökad systemförståelse vågar vi prova mer avsiktliga sätt att agera på olika nivåer – från till exempel interaktionen med barnet till styrning och ledning, säger Elin Engström.