”Ingen var förberedd på det här – ingen i hela världen”

Det är en av de sista dagarna i juni och över Valltorps vårdboende tittar solen fram mellan molnen. Ett stenkast från de gula tegelbyggnaderna ligger Öresundsparken med sina grönområden och vidsträckta utsikt över sundet. Utanför vårdboendets entré sitter en av hyresgästerna och samtalar med två närstående på varsin sida av en genomskinlig plastskärm. Bakom kulisserna pågår livet på Valltorp för fullt, trots den rådande coronapandemin.

Våren 2020 har varit en turbulent tid att leva i för alla människor runt om i världen, och inte minst för medarbetarna och hyresgästerna på Valltorps vårdboende. Ett par månader efter verksamhetsövergången från Attendo drabbades boendet hårt av coronapandemin och en djupgående granskning i media.

Hur påverkas man som medarbetare av en sådan situation och hur känns det att gå till jobbet när man inte vet vad som väntar en?

”Vi skyddar oss extra mycket – vi ska ju gå hem till våra egna familjer sedan”

I personalrummet är det varmt och kvavt, trots att fönstret är öppet för att få in lite svalkande luft utifrån. Åtta av Valltorps medarbetare har samlats för att prata om det som hänt under våren och medias granskning av deras arbetsplats. Samtalet avbryts emellanåt av att det ringer i någons telefon, och att personen måste lämna rummet för att se till en hyresgäst som larmat. Trots den rådande situationen syns leenden på de flestas ansikten, även om en viss frustration lyser igenom. Det finns en tydlig känsla av lojalitet och ödmjukhet, och en vilja att berätta sin version efter det man hört och läst i media de senaste veckorna.

– Det de skriver är inte sant, man känner sig ledsen när man läser i tidningen vad de skriver om oss. Hur kan de veta hur det är, de har ju inte varit här och jobbat? säger en av medarbetarna som vill vara anonym.

På frågan om någon kan tänka sig ställa upp med namn och bild svarar de flesta att de känner sig obekväma och att de inte vill bli uthängda i media. Det är uppenbart att den mediala granskningen har tagit hårt på dem, och att de känner sig anklagade.

– Det känns som att media menar att det är vårt fel, att vi inte skyddat oss. Men vi skyddar oss extra mycket eftersom vi sedan ska gå hem till våra egna familjer, och inte vill riskera att smitta dem, säger en undersköterska.

”Jag har kommit undan lindrigt jämfört med de som var kvar och slet här”

Det märks på medarbetarna att situationen påverkat dem, flera mår dåligt både fysiskt och psykiskt. En undersköterska berättar att hon var hemma sjuk i fem veckor efter att ha testat positivt för covid-19. Nu är hon orolig för hur hon ska få ekonomin att gå ihop. Flera uttrycker en ledsamhet och oro för att kanske ha smittat både kollegor och hyresgäster, eftersom de inte haft några symtom och gått till jobbet som vanligt. Andra berättar om det dåliga samvetet för att man varit hemma sjuk när kollegorna ibland jobbat dubbla pass.

– Jag har kommit undan lindrigt jämfört med de andra som var kvar och slet här, säger en av medarbetarna och tittar medlidsamt på sina kollegor.

Medarbetarna berättar om periodvis långa arbetspass, otillräcklig bemanning och höga krav från både kollegor, hyresgäster och anhöriga. Känslan av att inte räcka till är påtaglig, men den blandas med en stark vilja av att faktiskt vara på plats och göra sitt jobb.

– Någon gång har man jobbat kväll och natt, sedan sovit och jobbat kväll och natt igen. En kväll var jag den enda på min avdelning och skulle hinna med att ta hand om alla hyresgäster och dessutom svara på samtal från anhöriga. Det kändes som att man inte räckte till, oavsett hur mycket man jobbade, säger en av dem.

Att det ibland har känts bättre att stanna kvar och fortsätta jobba istället för att gå hem, eftersom man vetat hur stor skillnad det gjort för både kollegor och hyresgäster, vittnar också en medarbetare om i ett e-postmeddelande till vård- och omsorgsförvaltningen.

”Jag har aldrig någonsin jobbat så mycket som jag gjorde under denna coronaperiod. Jag som fast personal ville fortfarande finnas till hands för alla de från bemanningen som kom och hjälpte oss (…) Det kanske ses som idiotiskt att jobba så mycket och slita ut sig på det viset, men om jag får tala för mig själv, så gjorde jag det för att era familjemedlemmar skulle kunna känna sig trygga med en personal som de känner igen”, skriver medarbetaren.

”Det värsta var alla dödsfall. Under en natt gick flera personer bort.”

En händelse som fastnat extra tydligt i minnet på några av medarbetarna är natten då flera hyresgäster avled.

– Det var hemskt. Det kändes som att sjuksköterskorna knappt hann åka härifrån innan vi fick ringa in dem igen. Dagen efter gick jag in på ett av rummen på rutin och insåg sedan varför det var tomt, att personen inte fanns mer, berättar en undersköterska.

Förutom att se till att hyresgästerna fått god vård och omsorg trots den rådande situationen har mycket tid gått åt till att hantera och lugna anhöriga. Det finns en tydlig frustration över anhöriga som inte respekterat det rådande besöksförbudet, och som varit arga på personalen för att de inte fått hälsa på sina nära och kära. Men det finns också anhöriga som varit stöttande och hört av sig för att tacka och uppmuntra.

– Det har tagit mycket av vår tid att hantera anhöriga – tid som vi borde lagt på att ta hand om hyresgästerna istället. Jag önskar att fler anhöriga förstod och kunde respektera att allt vi vill är att ta hand och deras nära och kära, och skydda dem från smitta, säger en medarbetare.

”Vi känner oss inte uppskattade”

Många av medarbetarna är trots allt som hänt fortfarande positivt inställda till tillvaron, och stolta över hur de har kämpat tillsammans, för varandra och sina hyresgäster. Däremot uttrycker flera av dem en besvikelse och ledsamhet över att inte känna sig uppskattade eftersom ingen från förvaltningen eller politiken visat tacksamhet för deras hårda jobb.

– Vi har fått blommor från vår enhetschef, det var fint men det räcker inte. Ingen annan har hört av sig och frågat hur vi mår, eller hur det går för oss. Det känns som att vi inte är viktiga, att det vi gjort inte har någon betydelse, säger en av dem.

Att inte känna sig viktigt och att samtidigt känna att man inte räcker till är några av de starkaste känslorna som medarbetarna på Valltorp förmedlar. Efter att ha arbetat med smittade hyresgäster i flera månader är det tydligt att många av dem har fått erfarenheter de kommer att ha med sig resten av livet.

”Vi måste ha en plan redan nu”

Trots den turbulenta våren är medarbetarna medvetna om att faran inte är över än. Risken för en andra våg av covid-19 är fortfarande överhängande och det finns en oro för vad som kommer att hända efter sommaren. Fram till den 31 augusti råder både inflyttningsstopp och besöksförbud, men det finns frågetecken kring vad som händer efter sommaren. För att undvika att samma sak händer igen om smittan skulle komma tillbaka lyfter medarbetarna fram vikten av att agera snabbt.

– Vi måste agera snabbare, det måste gå snabbare att testa, snabbare att utbilda, snabbare att få fram skyddsutrustning. Vi måste ha en plan redan nu, annars kommer vi inte klara det till hösten.