För att kunna nå det nationella jämställdhetspolitiska målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor, män, flickor, pojkar och icke-binära ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet krävs ett långsiktigt och systematiskt arbete.
Vi behöver vara många olika aktörer som bidrar i arbetet och i insatser på flera nivåer och arenor samtidigt och som riktar sig till olika målgrupper.
Våldspyramiden är ett verktyg för att synliggöra våld som ett mönster av olika handlingar som ofta hänger samman med varandra. Våldspyramiden visar hur våld kan ta sig uttryck både som mer eller mindre allvarliga handlingar, där vissa handlingar inte klassas som våld enligt lag.
Längst ner i pyramiden finns det mer lindriga våldet, som tar sig uttryck i
Det är attityder och handlingar som är ganska vanligt förekommande. Ofta ses dessa handlingar inte som våld och har därför ett lågt erkännande som våld.
Högst upp i våldspyramiden återfinns det mer allvarliga och grova våldet, som de flesta erkänner som just våldshandlingar men som inte förekommer i lika stor utsträckning, till exempel mord.
Våldspyramiden visar på sambandet mellan det mer lindriga och det grova våldet, där förekomsten och acceptansen av det mer lindriga våldet bidrar till att normalisera våld. När gränser och värderingar för vad som anses vara ”okej” förskjuts utan att vi agerar mot våldet, möjliggör det även för det grövre våldet.
För att kunna utveckla ett systematiskt, långsiktigt och effektivt våldsförebyggande arbete behöver vi erbjuda förebyggande insatser på flera nivåer samtidigt:
Ofta lägger vi mest resurser i samhället på indikerad prevention, det vill säga när våldet redan skett. De insatserna är ofta omfattande och kostsamma för samhället. Samtidigt finns en paradox när det kommer till förebyggande arbete, den så kallade ”preventionsparadoxen”. Det innebär att den största förebyggande effekten uppnås om insatserna riktas mot hela befolkningen och inte endast mot grupper med en förhöjd risk. Genom breda, tidigt förebyggande insatser når vi många fler och har också en större möjlighet att förhindra våldet innan det sker. Dessa insatser är oftast mer lönsamma, även om effekterna syns först på längre sikt.
Exempelvis utgör kvinnor den grupp som främst utsätts för våld i hemmet, av en person som de har någon form av relation till. Kvinnor utsätts oftare också för mer upprepat och systematiskt våld.
Män utgör den grupp som i störst utsträckning utövar våld, både mot kvinnor och mot andra män.
Det finns flera förklaringar till hur våld hänger ihop med kön, både på samhälls- och gruppnivå, som kan kopplas till normer och föreställningar kring kön. Det handlar om föreställningar om vad det innebär att vara ”tjej/kvinna” respektive ”kille/man”, som påverkar våra beteenden och relationer till varandra. Forskning pekar särskilt på betydelsen av maskulinitetsnormer och föreställningar om vad det innebär att vara ”manlig” som en riskfaktor för våld.
Maskulinitetsnormer är inte biologiska egenskaper hos gruppen män, utan handlar om särskilda beteenden, karaktärsdrag och uttryck som kopplas till maskulinitet och manlighet. Maskulinitetsnormerna står ofta i motsats till det som förknippas med kvinnlighet och femininitet. Normerna påverkar våra egna tankar om vad vi ser som manligt respektive kvinnligt. Hur manlighet och kvinnlighet porträtteras och tar sig uttryck i samhället, till exempel i media och kultur.
Maskulinitetsnormer anger vad som förväntas av killar och män för att de ska bli socialt accepterade och få status, särskilt av andra män. Alla killar och män påverkas inte av dessa normer på samma sätt, men behöver förhålla sig till normerna. Andra faktorer som till exempel ålder, etnicitet, socioekonomi och funktionsförmåga spelar också in hur killar och män uppfattas och vilka möjligheter de har att leva upp till maskulinitetsnormerna.
Maskulinitetsnormerna bygger bland annat på idéer om att killar och män ska vara
Att bryta mot dessa normer medför någon form av bestraffning. Det kan till exempel handla om utfrysning, att utsättas för våld eller att tappa sin sociala status. Förutom det leder normerna också till andra negativa konsekvenser för killar och män. Till exempel kan normerna bidra till:
Några exempel på maskulinitetsnormer som präglar unga killar:
Ojämställda attityder och att instämma i traditionella könsnormer utgör en ökad risk för att utöva våld. Kunskap om hur normer kring kön påverkar oss och ökar risken för våld är viktig att ha med sig i ett våldsförebyggande arbete. Genom att synliggöra dessa normer kan vi också arbeta med att förändra normer och föreställningar som kan bidra till våld, både mot tjejer/kvinnor, killar/män och icke-binära.
Världshälsoorganisationen (WHO) har visat att när vi ska förebygga mäns och pojkars våld mot tjejer och kvinnor är insatser som har ett kritiskt förhållningssätt till könsnormer mer effektiva för att skapa beteendeförändringar än insatser som saknar dessa perspektiv. Det kallas för att insatserna har en genusförändrande ansats. Det är särskilt viktigt att ha med i de tidigt våldsförebyggande insatserna med barn och unga.
Alla behövs i det våldsförebyggande arbetet. Genom att utgå från att alla är aktörer med möjlighet att agera mot och förebygga våld kan vi tillsammans skapa större möjligheter att förändra destruktiva normer och beteenden. Det kallas för att ha en åskådaransats i det våldsförebyggande arbetet.
Vi bär alla på och bidrar till att upprätthålla föreställningar och normer om hur killar/män och tjejer/kvinnor ska vara, både medvetet och omedvetet. Insatser för att förändra föreställningar och normer som bidrar till våld behöver därför riktas till alla, oavsett kön. Det handlar om att främja en kultur som aktivt tar avstånd ifrån våld, även de mer lindriga våldshandlingarna.
De flesta av oss möter någon form av våld i vår vardag, även om vi kanske inte tänker på det som just våld. För att kunna utveckla ett samordnat och brett våldsförebyggande arbete behöver vi vara fler som agerar och ingriper mot våld. När vi inte reagerar mot våld, finns det en risk för att vi istället bidrar till att normalisera våldshandlingar.
Det är inte alltid lätt att veta hur vi ska ingripa mot våld när våldet väl sker. Det kan kanske kännas obehagligt eller svårt att vara den som faktiskt reagerar och säger ifrån om ingen annan gör det. Om det är mer allvarliga våldshändelser kan det i vissa fall också sätta oss själva i en riskfylld situation. Det går alltid att agera mot våld, både före, under eller efter att våldet skett. Genom att träna på att agera och uppmuntra varandra kan vi bli fler aktiva åskådare mot våld.
Att vara en aktiv åskådare kan bland annat handla om att: